Igår såg jag dig för första gången på väldigt länge. Du var med henne. Ni gick hand i hand genom stan. Undra var ni hade varit? Och vart skulle ni? Varför funderar jag ens på det?
Allt gick så fort, kanske 2 sek hann jag se er. Tänk att dessa två korta sekundrar har gnagit sig fast på min hornhinna inatt. Om och om igen. Samma sekvens. Jag vill så gärna släppa dig, men det går inte. Det kommer att ta tid. Hur gör man för att gå vidare? Jag trodde aldrig att det kunde vara såhär svårt..
Jag är ärligt talat jätteglad för er skull, och jag tycker att ni passar väldigt bra ihop. Jag hoppas faktiskt att det håller mellan er. Bara så att ni vet att jag verkligen inte försöker förstöra. Tvärtom, vill jag gå vidare. Men det är så svårt bara, förlåt mig.