And now I do, want you to know I hold you up above everyone And I do, want you to know I think you'd be good to me and I'd be so good to you

Jag tänkte att eftersom jag varit öppen med att jag mår dåligt, så kan jag lika bra berätta att jag varit till läkaren nu. Och att han sa att jag lider av depression, en djup sådan. Så jag fick remiss vidare plus antidepressiva utskrivna. Jag som aldrig tänkt ta någon sån skit.. Har alltid lyckats rycka upp mig när jag mått skit men nu kändes det helt annorlunda. Min ork försvann helt, orkade tillslut inte kliva ur sängen. Och saker som tidigare har gjort mig glad. känns inte längre roliga. Jag vill inte och orkar inte göra nånting.

Så nu provar jag lyckopiller och jag inbillade mig att de skulle göra mig lycklig.. Men de gör det hela bara värre. Jag trodde inte att det gick att må sämre än vad jag redan gjorde, men jag blev motbevisad. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Och depp. Jag pallar fan inte mer.. Jag vill inte.. Orkar inte.. Jag vill bara somna och inte behöva vakna nå mer...

Du var mitt allt. Nu är du bara luft för mig. Ändå mår jag skit över dig? Jag tänker inte på dig dagligen. Jag tänker faktiskt inte på dig alls. Men när jag väl blir påmind om dig, får jag en stark känsla av obehag i kroppen och ett "ont" över bröstet. Tårarna kryper fram ur ögonvrån och jag har så svårt att bryta tanken. Varför är det så? Vad har du gjort med mig? Jag vill inte känna så här! Det dunkar i bröstet och jag får det jobbigt att andas. Jag försöker andas lugnt. Vill bara sova bort allt.. men det blir ett ledset sovande. Jag gråter mig till sömns och är ledsen sen när jag vaknar. Vill inte kliva upp. Jag vill sova bort mitt liv. Vad har jag att kliva upp till? Egentligen har jag allt nu, för att kunnna vara glad. Men ändå gör du så ont inom mig. Försvinn! Jag har släppt dig! Så varför finns du kvar?

Det är något jag strävar efter hela tiden. Att få känna mig riktigt jävla lycklig. Jag är tyvärr en sån människa som antingen mår sjukt bra eller förjävla dåligt. Det finns liksom inget mellanstadie för mig.
Jag sätter hela tiden upp nya mål som jag tror ska göra mig lycklig.

(x) Köpa ny bil
( ) Köpa ett vitrinskåp
( ) Köpa en soffa
( ) Julpynta och julbaka
( ) Flytta utomlands

Det sjuka är att jag sätter upp dessa mål, fast att jag egentligen vet att jag inte blir lyckligare av exempelvis ett vitrinskåp. Att köpa en ny bil underlättade en hel del för mig, att kunna ta mig var jag vill när jag vill. Men inte fan blir man lyckligare av det?

Just nu är jag inne i en period då jag känner att jag inte vill göra nånting. Jag vill inte jobba, vill inte vara ledig, vill inte vara kvar i bandet, vill inte  vara kvar i katthjälpen, vill inte ha några katter, vill inte vara kvar...här... alls.
Och då jag mår piss går det ut över mina närmsta. Jag beter mig som en fitta, och mår sen ännu sämre över hur otrevlig jag just varit mot de, och sårat dem. Kanske då man borde vara ensam istället?

Jag går omkring och funderar vad det är för fel på mig, för det är fan inte normalt att vara som jag. Kanske man borde låta någon göra en undersökning på mig? Fast vad tjänar det till, skulle det göra mig lyckligare? Förmodligen inte..