Jag orkar inte med dessa tankar längre.. Daglig dödslängtan. Varför? Jag får höra att jag är för fin för att må dåligt, men det handlar inte om det. Jag skiter fullständigt i mitt utseende. Jag vill bara må bra. Varför kan jag inte bara njuta av livets goda stunder? Alltid finns denna eviga längtan. Även då livet har sina ljusa stunder, så känns det som att döden vore ett bättre alternativ. Död. Det låter så drastiskt när man säger det, för det är inte så att folk pratar om det. Men jag är van vid tanken. För mig är det inget konstigt. Men ändå är det nåt som stoppar mig. Och jag vill veta vad. Jag förstår inte. Som att gå och längta efter nya tapeter, och sen aldrig göra det. Sån är ju inte jag. I just do it.

Dödslängtan och ångest.. Hur förklarar man det för sin partner utan att han ska ta det personligt? Och utan att oroa honom?
Fan att man inte kan ta en atarax heller då jag ska upp å jobba imorgon :/

Ligger och tänker på saker jag borde kliva upp och göra, men bara att tänka på det får mig att bli helt utmattad.
Det är inte heller likt mig, den riktiga Ida skulle ha klivit upp, åkt ut till hemmanet och ställt ut kattfällan, handlat bröd och ost, postat två brev, tömt kattlådan, diskat och sen gjort pitepalt. Den Ida jag är idag orkar inte ens kliva upp å svälja mina tabletter. Jag ligger och funderar på allt jag ska göra tills jag tillslut somnar, om och om igen. Så tröttsamt är det för mig att tänka. Och jag kan sova hur mycket som helst, men är ändå helt slut.
Nämnde förresten inte för er att jag blev meddragen till akutpsyk där jag äntligen fick prata med en läkare. Han ansåg precis som jag att jag behöver vila så jag blev sjukskriven i 3veckor till att börja med. Jag vill ju inte vara sjukskriven längre heller så min förhoppning är att jag ska ha repat mig till dess. Men det är en stressande tanke, tyvärr. Plus att jag skulle öka till maxdos på medicinen.
Katterna är så underbara. Jag tror de är känslokännare. De finns nära en hela tiden. Carola och Runar iaf. De ligger tätt intill och uppe på mig hela tiden. Pälsklingar!
Oj vad jag hade ork till att skriva mycket idag, det klappar jag mig själv på axeln för. Ska fundera en stund till på vilken av sakerna jag ska prioritera att göra idag.

Har suttit och sökt på olika typer av psykiska sjukdomar. Adhd, bipolär, psykos, borderline... Jag känner inte igen mig i någon! Depression är det enda som beskriver hur jag mår. Men jag är säker på att jag har nåt mer fel.
Igår satt jag och såg på tv. De visade det perfekta lilla familjelivet. De såg så lyckliga ut. Det livet vill man ha. Men samtidigt känner jag att även om jag skulle ha allt det där, så skulle jag ändå må såhär. Och jag fattar inte varför. Det är det jag menar! Sen har jag läst nånstans att det är genetiskt. Alltså vill jag aldrig ha barn. Inte med mina gener iaf. Ingen ska må såhär. Jag är så jävla patetisk!

Klockan är 17.00 och jag har ännu inte klivit upp än. Varför ska jag? Vad har jag att kliva upp till? Mycket skönare att bara sova och slippa behöva tänka såna här tankar..
Tittar på telefonen. 11 missade samtal. Såklart är det bara jobbet och en massa andra "måsten". Men jag orkar inte! Okej? Jag vill ge upp.
Trots att allt börjar bli bra nu så mår jag ändå inte bra. Jag måste ju ha nån psykisk sjukdom som gör att jag mår såhär. Stört..

Var till en kurator idag, och det var ju väldigt givande.. NOT!
Jag tycker själv att av det jag berättade bör hon också känna den oro och rädsla jag känner. Hon borde förstått att min kropp är helt slut. Att jag orkar inte leva längre med den här ångesten. Och med dessa mardrömmar jag har varje natt. Jag vaknar gråtandes och ibland vaknar jag inte ens själv av att jag gråter, utan behöver bli väckt. Det kryper i kroppen när jag ska försöka sova. Min kropp vill inte slappna av trots att jag är dödstrött.
Jag glömmer saker hela tiden. Jag har till och med glömt vart jag är på väg när jag kör bil, och mina vänners namn. Tappar tråden när jag ska berätta något. Tappat kontakt med familj och vänner då jag jobbat så mycket för att inte behöva tänka. Jobbat 233h bara den här månaden. Och när jag är på jobbet vill jag prestera till 110%. Typ möblera om, rensa förrådet, köpte dit en garderob, lagerhyllor, hitta nya lösningar på saker osv. Går och tänker på hur man skulle kunna möblera på jobbet, även när jag är hemma.
Hon tyckte att jag skulle jobba på som vanligt och försöka varva ner.. Fick nå papper på andningsövningar.
Jag sa rakt ut till henna att jag inte litar ett dugg på att hon kommer att kunna hjälpa mig. Inte att nån kommer kunna hjälpa mig. Jag har inte ork till att provs hennes metoder. Jag tror att jag skulle behöva vara ledig för att kunna varva ner, och under den tiden försöka tänka om hur jag ska vara på jobbet.
Hon tyckte då att jag skulle kolla upp om jag har någon semester att ta ut. Så väntar på svar från min arbetsgivare nu. Sen skulle de göra en ny bedömning på mitt mående ifall att jag kanske kunde få en remiss upp till psyk. Jag hoppas de är mer förstående där.
Och less jag blir på att vänner inte förstår att man inte orkar svara i telefonen jämt. JAG ORKAR INTE!!!! OK? En så liten handling tar jävligt mycket energi från mig. Det är sjukt påfrestande. Så bara lägg av!!!

Tänk om folk visste? Visste vem den riktiga Ida är? Undra vad de skulle tycka? Tänk om de visste vad som snurrar i mitt huvud. Hur jag tänker? Vad fan tänker jag med? Jag är knäpp